Vi går och sätter oss

Vi blir visade ett bord bredvid köket som det är öppet till. Trevligt att se alla kockar skramla runt med grytor och kastruller. Det är rätt bullrig atomsfär på Paganini, vilket vi också gillar. Det är kul när det är lite liv och lite stök. Nästan omedelbart efter att vi satt oss så kommer det en servitör som frågar om vi vill ha något att dricka. Exemplariskt. Hatar att behöva sitta och vänta på att ens får beställa dricka. Sen spelar det inte så stor roll i vilken takt maten kommer. Bara man slipper sitta vid ett tomt bord med tomma glas. Efter ett litet snabbt pow-wow så beslutar vi oss för en flaska rött. Något ”husets”, som är vinets motsvarighet till en ”stor stark”, existerar inte. Också bra. Dock skojar vår servitör med oss och pekar på en flaska ”husets” långt ner i listan. Den är nästan gratis, vi pratar tusenlappar. Du som kan, unna dig köp och återkom till oss om HUR det vinet va???  Vi blir rekommenderade en flaska Valpolicella och det fick det bli. Vi blir också serverade flaskan efter ungefär 12 sekunder efter beställningen. Snabba ryck helt enkelt.

Vad finns det i menyn då?

Vi börjar botanisera i menyn och hittar massa godsaker. Bestämmer oss rätt snabbt för att det får bli en förrätt och sen pasta. Är man på en riktigt bra italienare så känns det som pasta är rätt väg att gå. Även om kötträtterna lät väldigt smarriga också. Efter lite diskussion så beslutar vi för att vi starta med deras carpaccio. Därefter blir det en Fettuccine della nonna, det vill säga fettuccine med kalvfrikadeller, vitlök, riven parmesan, basilika, tomat, salvia samt pinjenötter för Aki. Stina tar en Tortelloni ripieni con ragu di anatra som är Handfyllda pastaknyten med ankragu, savoykål & ankbuljong. I menyn finns dock väldigt mycket mer att kika på om man ska sitta lääänge och äta. Det anti pasti hit pasta dit i olika kolumner.

Och maten?

Carpaccion, som är gjord efter konstens alla regler, var i toppklass. Inte den absolut bästa men högt upp på topplistan.Vi har ju ätit ett gäng såna nu, det är ju så gott! Kan definitivt rekommendera som en förrätt. Nästa gång (för det kommer det bli) ska vi kanske våga oss på något som är lite utanför beprövad mark?? Frikadellerna var också riktigt bra. Fantastiska smaker som blandar sig. Ren njutning. Ankragu i pastaknyten är dock något som ej hade prövats tidigare. Buljong och pasta, gott och inte så himla mäktigt och tungt som ”sverigepasta” lätt kan bli med diverse feta såser och ostar . Perfekt efter att man ätit förrätt! OCH gott.

Slutligen…

Som sammanfattning kan sägas att vi kan mycket väl tänka oss ett återbesök. Fantastisk atmosfär, lagom bullrigt. Servicen är snabb, uppmärksam och hjälpsam. Trots att det troligtvis är väldigt stressigt för personalen är det inget man upplever som gäst. Servitörerna hinner prata med alla gäster på ett avslappnat och lättsamt vis. Maten är fantastiskt god, pastarätterna är i världsklass och prisvärda. Men är man inställd på att besöka den här restaurangen så är nog bokat bord att föredra. Det kanske inte chansas varje gång.

Heja paganini.

Inlägget På besök hos Paganini dök först upp på Stinas Mat & Prat.

Trots att jag varit i Berlin ett antal gånger nu så slås jag varje gång av att det som serveras är lagat. Det finns inga trekantsmackor och färdiga isbergssallader. Inga svampiga pizzor och visst man får betala för pizzan, det kostar inte 45, det kostar 85. Och det är jättevarmt, tunn och krispig botten, bakat i stenugn med bra ingredienser och mycket smak. Dryck serveras inte ut spolmaskiner utan kommer alltid i glasflaska. Inte en enda bubbelvatten kom ur något spolkonsumtionsmunstycke.

Cafe Tasso var ett väldigt trevligt ställe att käka lite frukost/brunch på. Det var en kombination av ett cafe och bokhandel för begagnade böcker. Vi provade frukosten som hette Allee och en Quiche Lorraine. Alleen kom med lite allt möjligt gottigt. Ett par olika bröd, croissant, olika skivade korvar, skinka av helmuskel, olika ostar, många olika frukter, perfekt löskokt ägg (fast vita och lös gula), sallad med fantastisk dressing, juice. Quiche Lorrainen var kompakt och fin och kom med en sallad med många olika ingredienser, flera olika sallader, färska tomater, paprika, groddar som toppades av en riktigt god dressing som jag misstänker var baserad på en sötsenap utan att vara stark. Kaffet som serveras får brösthåren att växa några centimeter. Kaffelatten som serveras får en att upprepa orden ”mmm”.

En rolig detalj med Berlin är man kan köpa öl i glasflaska på perrongen i Tunnelbanan. Man kan även köpa allt som kan hitta på ett randomcafe (det mesta är bakom berlinmössorna). Direkt på perrongen. Mycket praktiskt.

Självklart måste man äta schnitzel när man är i Berlin. Dom kommer i lite olika varianter. På ett ställe fick vi in en skapelse som var ca 30 cm i diameter med stekt ägg på.

Nånting som var en specialitet på ett ställe på Hackescher Markt som heter Restauration 1840 var något dom kallade för Liebespise. En sorts puck fylld med skivad currywurst, tärnad potatis, lök, ägg och persilja. Den serverades med orden ”it looks strange but its wonderful”. Och god var den. Speciellt efter en kväll med ”några” öl.

Inlägget Mat och prat i Berlin dök först upp på Stinas Mat & Prat.

Efter en rask promenad genom stan och en känsla av en smula vrålhungrighet bestämmer vi oss för att äta och kolla in Köttmästarn, ej att förväxla med Kött & Fiskbaren. Detta livliga, varma och robusta stället ligger på Tegnérgatan.

Här bjuds man på ”köttet för dagen” (kolla in svarta tavlorna). Bullrig, härlig miljö som vi trivs i. För den som inte vill sitta i den miljön, utan krypa in i sin egna vrå där hemma kan handla hem det bästa av det bästa över disk. Inga konstigheter, bara bra så här långt.

Egentligen så är Köttmästarn ett ”boka bordställe” och vi går dit spontant en torsdag då det naturligtvis är fullt vid 7-tiden. Den trevliga avspända personalen talar om att dom gillar spontanitet och att vi gärna få sitta i baren en stund i väntan på ett bord som erbjuds oss ca 20 min senare. Inte farlig väntan trots allt tycker vi och tar plats i baren. Vi beställer varsin Gin & Tonic. På Köttbaren gör man sin egen tonic, den är mycket välsmakande av rejält med citrus och bäska. Eftersom jag inte är beredd på detta utan van vid att få något ganska vattnigt, klart och nu blir serverad en väl kyld orangeaktig dryck blir jag först lite fundersam men sedan glatt överraskad. Mycket bra GT! Dom 20 minuter som vi väntade gick väldigt snabbt.

Nu är det vår tur. Borden på Köttbaren är robusta långbord där man kan hamna bredvid både turister och manshatare. Dom danska turisterna i det här fallet var mycket trevliga, manshatarna inte så mycket. Naturligtvis behöver man ju inte umgås med sina bordskamrater men kan vara värt att nämna. Besöket fortsätter därefter med mer smak. Efter att studerat menyn och den svarta tavlan noggrant bestämmer vi oss. En Pelle Janzon som är superb och en Tomat ”Capreze”, en sallad med mozzarella som är saftig och bitar av chorizo. God och överraskande ostig. Riktig mozzarella, inte nån Galbanivariat.

Dags för huvudrätt! Det måste för bådas del bli kött från tavlan. Jag tar entrecôte och Aki tar oxfilé. Till det bestämmer vi oss för en Cabernet Sauvignon som personalen rekommenderade. Vilket kött! Jag äter BARA köttet. Inga tillbehör mer än kanske en knivsudd smakande av det som bjuds. Pommes smakar gott, med mycket potatissmak. Dom är faktiskt näst intill perfekta. Vill man ha perfekt pommes så måste man åka till Bistro & Kaffeehaus am Alex i Berlin.  Såserna smakar också gott men det är köttet som är höjdpunkten, både entrecôten och oxfién. Äter alltså bara köttet och blir så kallat sprickmätt! Vinet som vi blev rekommenderade passade utmärkt till köttet. Smaklökarna är så till sig att dom inte vet vart dom ska ta vägen

Mitt i maten ska manshataren gå och sitter då innerst i raden. Aki erbjuder att hålla i jackor medans hon får tag i sin jacka från en gemensam krok. Han får en blick till svar, inga ord. Det gör däremot Köttbaren dom bjuder på fulländad mat, service, myskänsla OCH proppmätthet. Väl värt ett besök för alla köttälskare. Köttfärsbloggen kommer definitivt att komma på återbesök. Fem köttfärskluttar i betyg!

Inlägget Köttmästarn – en angenäm upplevelse dök först upp på Stinas Mat & Prat.

• Lokalisering – nära till?
• Myskänsla, trevnad rent visuellt.
• Personal, service.
• Maten.
• ”Det lilla extra”.
• Prisvärdhet.

Jag och min man bestämde oss för att googla och peka ut några kandidater till veckans söndagsmiddag. Vi är lite oense men inte helt. Båda är överens om att det inte blir hamburgare. Efter en stunds överläggande väljer vi ”Spisa hos Helena”. Vi hade alltså ingen aning om vad vi hade valt utan kollade snabbt på menyn och bestämde.

I dörren välkomnas vi av troligtvis Helena själv som omfamnar min man och börjar skratta och småprata. Här skall man känna familjekänslan. Borden är enkla, dukat fint, tända ljus och små ljuslyktor lite här och var. Stolarna är vadderade, ingen risk för träsmak.

Vi sätter oss och det tar ungefär en minut så finns det en stor karaff vatten på bordet och dryck beställs. Efter ytterligare tre minuter kommer en liten gullig korg med små brödbitar av olika slag. Till det ett uppvispat röd-rosa smör. Det är inte lingon eller jordgubbe. Det är sött. Efter en stund får vi be om facit. Svaret är rödbeta. Så gott! Kombinationen med det mörka brödet är verkligen en hit!

Jag bestämmer mig för att äta ett s.k. söndagsmeny-erbjudande med 2 rätter. Förrätt är en Toast Skagen. Eftersom stället hittills har levererat så  inbillar jag mig att dom kan leverera detta. Och det kan dom.

Åh, vad god. Åh.

Sitter och berömmer denna mackan om och om igen. Den är faktiskt så god att den får högsta betyg av mig. Det är helt enkelt den godaste Toast Skagen som jag har ätit.

Varmrätten är inte sämre den. Risotto med Karl-Johansvamp, scampispett och grillade grönsaker. Det är så himla gott. Sitter och mumsar som värsta ”Hur mår Bob”. Mannens ryggbiff med chilibearnaise går inte heller av för hackor. Perfekt grillad med kappan kvar. Chilibearnaisen är inget hel- eller halvfabrikat, den är mycket smarrig med precis lagom mycket chili i. T.o.m pommesen är är god. Frasiga och lagom tjocka.

Slutbetyg:

Lokalisering.

10 – 15 minuters promenad från Stockholms Central ligger denna pärla.

Mysfaktor.

Den är hög och man sitter skönt.

Personal.

Är mycket trevlig och har ett öga för när gästen vill ha uppmärksamhet. Snabbt på plats och plockar och fixar.

Det lilla extra.

Måste vara brödet och rödbetssmöret som det överraskas med.

Priset.

Min tvårätters kostade 220 kronor vilket är helt otroligt med tanke på kvalitén. Prisvärt, inget att snacka om. Besök!

Vad kan vara bättre? En lite citronbit till skagenmackan och kanske fråga om man vill ha kaffe och dessert efteråt.

Inlägget Bloggen äter på Spisa hos Helena dök först upp på Stinas Mat & Prat.